majaalundmark

Mina minnen går inte att glömma

Det var ingen afton i maj, inte heller en stjärnklar natt i augusti, utan en småduggande kväll i oktober. Man hör en gungstol som vickar och en kvinna som sjunger en vacker sång på radion. I gungstolen sitter jag, jag har för länge sedan gått förbi medelåldern. Jag sitter här varje dag och tänker tillbaka i tiden. Saknar allt som var självklart förr, en trädgård med körsbärsträd som blommade till våren. Min man som spelade fotboll med barnen bakom huset. Barnen har varit vuxna sedan länge, och alla har flyttat åt varsitt håll. Och kvar vart jag, jag och mina minnen. Mina minnen som är det finaste och bästa jag har. Mina minnen som kastar mig bak i tiden, tiden då den var som underbarast...

-Åh, nu kommer han, vinka då? Säger Kristina småfnittrande till mig och knuffar mig på axeln.

Jag hann inte hälsa. Han la nog inte ens märke till mig och Kristina, där vi satt på läktaren bland säkert femton till fnittrande flickor. Nummer 9, det var han som de allra flesta var här för att se. Nummer 9, pojken som var lagkapten i skolans fotbollslag, pojken som alla killar såg upp till och alla flickor viskade om i smyg. Det var han jag hade, liksom så många fler, hade blivit förälskad i.

- Kom igen då! Kämpa! Det ropades från läktaren och från planen. Men jag, jag hörde inget, kopplade bort allting. Allting jag såg och tänkte på var Arne. Jag följde alla hans rörelser missade inte en sekund av vad han gjorde. Matchen var slut nu och jag och Kristina skulle gå hemåt. När vi gick ut genom grinden och började gå, hörde jag hur det klickade av fotbollsskor bakom mig.

- Monika? Vänta! Det var Arne. Han ropade mitt namn. Jag vände mig om och såg in i hans bruna ögon.

Jag blev helt paff, var det verkligen Arne som ropade på mig? Jag tittade en extra gång för att vara säker. Och ja, det var Arne som hade ropat mitt namn.

-  Ja, hej! jag var darrig på rösten, visste inte vad jag skulle säga.

-  Jo, jag tänkte.. jag har inget för mig ikväll har du lust att komma förbi en sväng?

Det var så vi träffades, jag och Arne. Det var början på den bästa tiden i mitt liv, den jag fick dela med Arne. Men tiden gick, våra barn växte upp och skaffade egna barn. Varje fredag var Arne hos våra döttrar och lämnade blommor och åt kanelbullar. Barnbarnen älskade honom. Han hade sinne för humor och glädje i blicken, och jag älskar honom. Livet var underbart, men allting förändrades. Symtomen var från början otydliga, helt oklara. Små saker som kunde hända vem som helst vart unika och ovanliga. Arne glömde allting, sitt jobb, barnen, sig själv och mig.  Alzheimer kallas det, den långa men inte lidande sjukdomen.

 Jag var där under hela sjukdomens uppväxt. Jag var bredvid honom när det bröt ut, när han tappade bort sig själv, när han togs ifrån mig, jag var där. Bredvid min Arne, min man. Jag såg han hela mitt liv, missade inte en rörelse, inte en sekund. Han är mitt liv, och nu när han har dragits in i glömskans värld så lever jag för honom med. Varje dag när jag vaknar är det något som saknas, en del av mig som aldrig kommer tillbaka. När jag ser honom sitta där i sin rullstol, som ett barn som inte lärt sig prata eller gå, känns det så fel. Du som innan var den vuxna har nu blivit barn igen, och jag ska finnas för dig, tills vi möts igen. När du är frisk och vi kan leva tillsammans igen. För jag kommer alltid vara lika kär i dig, som jag var den gången när jag att på läktaren och såg varje rörelse, varje steg som du tog. Jag älskar dig.

You are the strength that keeps me walking.
You are the hope, that keeps me trusting.
You are the light, to my soul.
You are my purpose, you're everything.

Mitt minne av dig morfar, Arne Kennmark. Även att du inte kommer ihåg något så gör jag det.